"Men nosen har blivit kall."

En text skriven i syfte att illustrera sorgen och saknaden efter en förlorad vän.

Just den där speciella känslan av tidiga morgnar inför en stor tävlingsdag. Vetskapen om att varenda litet ansträngningsmoment i träningen har lönat sig.

Glädjeruset när jag märker att kaninen älskar vad den gör. När den bjuder mot hindret och i full fart tar sig igenom banan utan minsta tvekan. Med stora marginaler över varje hinder, totalt samarbete med föraren och adrenalinet pumpande i de fartfyllda tassarna.

Famlande i mörker, paralyserad i förtvivlan vandrar jag till synes lugnt igenom dagarna i mitt liv.

Mitt liv som jag vet per definition kommer att vara för kort, om det går utför i samma takt som nu. När det är som mörkast, när sorgen går över i ett självdestruktivt vakuum, när känslorna av att inte riktigt vara där - för att jag vet att jag snart inte riktigt kommer vara här tar över. I mörkret, som trots stillheten stormar kaotiskt, känner jag en varm nos mot handen. En liten puff, en liten tunga som tröstande sveper över min handrygg.

Ett litet, litet pälsdjur som den stunden är det största av allt.

Skillnaden mellan liv och död.

Men nosen har blivit kall.

Den annars varma, glada och studsiga lilla kroppen är orörlig. Benen är stela, det blir inga mer glädjeskutt. Inga mer vinster på tävlingsbanorna, ingen kärleksfull liten tunga som tvättar för att trösta.

Ingen liten hjärtevän som rusar fram- och upp i min famn när jag kommer.

Min hjärtevän är någon annanstans nu.