Sov gott Tåsstell, vår allra mest älskade ängel.

2020.01.23 - 2021.11.12

När Tåsstell på vingliga små ben kravlade sig ur boet för första gången visste jag att hon var speciell. Under hela hennes uppväxt särskilde hon sig från syskonen, hon var en på miljonen. En once in a lifetime kanin. Det var ingen tvekan om att det var hon som skulle stanna av alla kullsyskon, med henne kändes allt så självklart. Det var verkligen kärlek vid första ögonkastet. 

Selträningen gick hur enkelt som helst, hon var lättlärd, sammarbetsvillig och bjöd på många glädjeskutt. Det var först när hon introducerades till hoppningen som hon visade vilken liten diva hon var. Visst hade hon lätt för sig, men det finns ju så mycket roligare saker än just hinder här i världen! Tåsstell var mån om sin fritid och ledighet från tävlingsbanan skulle man kunna säga. Att gräva och springa runt i trädgården var såklart mer underhållande än fjantiga små hinder, var Tåsstells mycket bestämda uppfattning.

Så, mycket tävlande ville hon inte veta av, men den kärlek och närhet hon visade gjorde att inga tävlingsvinster i världen kunde göra sig jämförbara. Hon älskade att hoppa upp i min famn, ge många blöta pussar och följa med var man än gick. Hon brukade springa lös utomhus och kunde komma rusande på inkallning. Hon hade en sån kärlek och tillit för mig att jag inte kan beskriva det med ord. Hon var ett sånt emotionellt stöd, en så kärleksfull liten pälsboll.

När hon utan förvarning lämnade jordelivet visste jag inte om jag skulle överleva. Det var den starkaste sorgen jag känt i mitt liv. Hon var inte bara en kanin, hon var en del av familjen. Hon var min allra bästa vän och kommer alltid att vara.

Jag hoppas att hon vet hur älskad hon är, och hur mycket mer jag saknar henne för varje dag som går. Jag kommer aldrig att sluta sörja henne, tiden utan henne är det svåraste jag kommer att genomlida. 

Men snart får vi äntligen ses igen, min Tåsstell.